Nedanstående historik är nedtecknad av Emil Granskog (1891-1956). Kopierad ur boken om släkten Äbb.
Om man färdas efter byavägen från landsvägen som går mot Björneborg, ser man då man kommer till Perus byasamhälle och färdas över Lappfjärds å en ståtlig åbro, alldeles som våra landsvägsbroar. Om en främmande frågar hur det kommer sig, att en så durabel bro byggts på en byaväg, svarar ortsbon att Perusborna har byggt sin bro själva.
Före år 1864 fanns det ingen bro över ån i Perus, varför ån kunde trafikeras endast vid mycket lågt vattenstånd och då endast gående.
De enda fasta broar över Lappfjärds å var landsvägsbroarna Nybron och i Dagsmark stora åbron, men för Perusborna voro dessa broar så långt av lägsna från bygruppens intresse att de saknade all betydelse.
Att inte detta skulle inverka menligt på bygruppens liv och utveckling behöver inte betvivlas då man sett den raska utveckling samhället har undergått, sedan bron byggdes. I synnerhet då bebyggelsen ter sig så att många gårdar är belägna på södra sidan om ån, men gårdens åkrar återfinns på norra sidan och så tvärtom. Man började först diskutera möjligheterna för åstadkommande av en bro över ån. Först hade man tänkt bygga den ovanför den nuvarande, vid Ragnarsvik sågplats, enär ån säkert där var relativ smalare än annorstädes och hade höga åbranter, men så befanns det att marken på norra sidan mellan ån och landsvägen hörde till Dagsmarks skifteslags marker och inte kunde fås till väg. Men då erbjöd sig bonden Karl Johan Pärus att gratis överlåta mark för väg upp till landsvägen, om bron byggdes på den plats där den nu är belägen. Det var med tacksamhet byborna mottog erbjudandet.
Den som antecknat denna händelse har velat framhålla att offervilligheten redan hos våra förfäder var stor då det gällde något för bygdens bästa. Således återstod för gubbarna att bygga en bro som skulle förena båda sidorna med varandra.
Den första bron byggdes på bockar som gjordes färdiga på stranden och sedan bars ut och placerades på lämpligt avstånd från varandra, sedan förenades dessa med varandra med långa sparrar på vilka lockstockarna lades. Arbetet utfördes gemensamt av byasamhällets husbönder, likaså skulle varje bonde leverera en viss mängd virke. Detta skulle väl byborna ha mäktat med, men då bron var belägen i en strid fors, behövdes inte mera än ett litet större regn på sommaren så flöt hela bron med strömmen. Då fanns inget annat att göra än att fiska upp så mycket som möjligt av virket och anskaffa det felande virket och göra en ny bro, den andra för sommaren. Dessa kavelbroar måste alltid före islossningen forslas upp på stranden tills vattnet hade sjunkit så lågt att utläggningen kunde försiggå. Visst var bron en livssak för bygruppen, men på grund av att det var endast ett ringa fåtal som underhöll och byggde bron blev den för betungande i det långa loppet. I Perus by måste säkert ha bott endast ett fåtal när brounderhållet fördelades, varför Perusbron ansågs ha ett mycket ringa värde som bro. Annan förklaring kan ej finnas till varför fördelningen av brounderhållet föll så till Perus bros nackdel såsom var fallet.
11 mantal skulle underhålla gamla bron.
8 mantal skulle underhålla Flottbron.
Mindre än 2 mantal skulle hålla Perusbron tillgänglig för trafik, dock var Perusbron den svåraste att underhålla på grund av den strida forsen. I 48 år höll Perusborna ut med sin kavelbro, men då brast deras tålmond, de hade år 1912 fått lov att bygga om sin bro inte mindre än fyra gånger. Man och man emellan började man diskutera möjligheterna att bygga en fast bro över den besvärliga forsen. Den 8 december 1912 sammankom delägarna för att på allvar pröva om vilja fanns för byggandet av en ny bro. Den gamla kommunalmannen Viktor Rosenstedt fick i uppdrag att sammankalla delägarna till allmän stämma för att där fatta definitivt beslut om bron till den 27 december 1912. På denna stämma som var talrikt besökt beslöts enhälligt att bygga en fast bro över ån. Man sade att som det nu var hade de haft alltför liten nytta av bron jämfört med vad den kostat de underhållsskyldiga, då de lika lång tid varit utan bro. Man var fullt medveten om att bygga en bro av sådan omfattning det nu var tal om fordrades en massa pengar, vilket skulle bli för tungt för det fåtaliga byggnadslaget, varför man beslöt att försöka få kommunen intresserad och erhålla bidrag i pengar från kommunens kassa, likaledes skulle skifteslaget uppvaktas med anhållan om bidrag.
Men man kom alltför snart underfund med att skulle det bli någon bro måste den bli byggd med frivilliga dagsverken fördelade efter den nytta var och en skulle antas ha av bron. På så sätt skulle lite pengar behövas, stenar och berg fanns det gott om i brons närhet, det gällde blott att få dem placerade i de väldiga stenmurar som skulle byggas samt i de ansenliga vägbankar som måste byggas nu då vägen måste höjas minst en meter. Men detta visste Perusborna ge besked om. ”Man ur huse” hette det. Alla skulle vara lojala mot de valda ledarna, då ginge nog allt bra. Morgonen den 3 februari 1913 var det redan i gryningen en massa stenlass färdiga att sänkas i ån, så fortgick ett intensivt körande, sprängande och tuktande av stora stenblock. Allt placerades ned i ån, vars gap i början syntes omöjligt att mätta, men trägen vinner, så blev det också här, efter fem veckors intensivt arbete kunde Perusborna köra över sin nya bro. För den som hade tillfälle att bese detta arbetes utförande måste storligen förundra sig över den enighet som var rådande fast där arbetade finska och svenska bönder sida vid sida, det enda som hade något värde var att få bron byggd. Detta är till stor heder för Perus lilla bysamhälle. Tänk om man kunde komma till samma resultat på andra ställen, vad skulle inte då kunna uträttas till fromma for den allmänna utvecklingen utan att behöva så stora penningsummor som nu användes där samverka kunde göra underverk.
Byggnadskommittén hade utrustats med vidsträckta fullmakter för att inte behöva hålla sammanträden medan man byggde. Kommittén bestod av Viktor Rosenstedt. Otto Pärus, Selim Porander, Johan Henrik Hinders, Karl Viktor Nyholm, Karl Erik Nyholm och Niklas Pärus.
Nog hade arbetstiden känts betungande för mången, men desto gladare voro Perusborna då byggnadskommittén kunde överlämna en bro som de kunde både köra och gå på alla tider av året. Det var bekymmersamt att kunna anskaffa 15 meters revlar ty så stort avstånd var det mellan stenkistorna. Dessa stockar måste vara av ansenlig tjocklek för att hålla belastningen med tunga lass. 8 st sådana anskaffades från församlingens skog för ett pris på 25 mark per st.
För brons byggande hade åtgått 488 mansdagsverken, 188 hästdagar, frivilliga bidrag 58 lass sten. Av brobyggarna hade gratis levererats 159 st stockar vilka hade sågats gratis av sågägaren Karl Storfors. 208 fammar kilad sten hade använts för bron.
Den 1 maj 1913 var Perushornas stora dag, då hölls slutsammanträdet. Vid detta tillfälle vände sig komn. ordf. Viktor Rosenstedt till de närvarande med följande tänkvärda ord:
”Goda bybor, nu har vi en bro som vi kan gå och köra över vilken årstid vi önskar. Vi har nu en bro som bär oss över även när forsen är som stridast utan att vi behöva våga liv och egendom i båtar och ekstockar, som vi förut varit tvungna till. Vad är det som gjort att vi nu kan kalla denna vår kära bro vår egendom. Det är den ovanliga arbetsvilja som ni allesamman lagt ned i detta företag, som i långa tider ännu sedan vi funnit vila skall tälja för våra söner och döttrar: se detta gjorde våra fäder”.
Ingen anade vilken nytta Perus bro skulle komma att få i framtiden för hela Lappfjärd med flera andra kommuner, nuet har gett svaret därpå. Denna bro kunde begagnas i trettiofem år, men då byavägstrafiken övergått i tung lastbilstrafik, blev det nödvändigt att än en gång bygga om bron. Mången undrade om månne samma endräkt mera var tillfinnandes, när det nu gällde att taga ställning till byggnadsfrågan.
Men med samma endräkt, ja man kunde säga med än mera energi, utfördes detta nya brobygge. Men nu fordrades ytterligare stora penningsummor, enbart 6 st järnbjälkar kostade 450.000. Visst såg det först väl mörkt ut att våga påbörja ett så pengslukande brobygge, men man hoppades att erhålla statsbidrag åtminstone för bjälkarna, arbetet skulle göras som förut gratis. Fördristande sig på tidigare erfarenhet sattes arbetet i gång i början av augusti 1948. Denna gång var man även tvungen att bygga en reservbro att användas medan bron byggdes, senare visade det sig att reservbron var lika nödvändig för brobygget som för andra körslor, ty många voro de stenblock som fördes över från södra sidan till norra sidan. Även denna ombyggnad fodrade mycket arbete av befolkningen i det lilla samhället. Enligt anteckningar åtgick 508 mansdagsverken och 72 hästdagar, dessutom kördes all sand denna gång med ortens lastbilar, ävenså hade frivilliga körslor utförts av intresserade från den övriga byn. Under höstens lopp färdigställdes bron och åter kunde Perusborna besanna det gamla ordstävet att enighet ger styrka. Även denna gång måste man med förundran åse hur eniga och målmedvetna bönderna i Perus tog del i arbetet. Även denna gång var det många som varit med om att bygga den förra bron, men många hade för alltid lagt undan spaden och lämnat arbetet åt sina söner, som nu deltog med samma lust och energi, som deras fäder hade gjort. Det är med berättigad stolthet Perusborna nu betraktar sin bro. och hela den övriga bygdens vördnad och tacksamhet vill vi giva för deras stora insats för hela Lappfjärds komuns framåtskridande, ty till vilket område av vårt näringsliv vi vänder oss skall vi finna att alla är betjänta av denna för bygden så nyttiga bro. Må denna bragd alltid få verka sporrande och manande på efterkommande, närhelst fodringar ställas på oss att göra sammaledes.
Det enda vi nu kunna göra är att hjärtligt uttala vårt tack till Perusbönderna.”